Jag är själv iranier. Föddes i Tyskland 1978 ett år innan iranska revolutionen. Vi bodde där i ett år under tiden som min pappa avslutade sina studier till ingenjör, specialist inom kärnkraftsområdet någonting som just tyska företag var kontrakterade att bygga åt Iran. Men det nådde aldrig dit. Iranska revolutionen bröt ut och byggnaden av iranska kärnkraftsverket lades på is. Troligen var det därför som iranska revolutionen som kostade tusentals människor livet bröt ut, nämligen USA´s missnöje med förra shahens satsning på kärnkraften.

Några år senare hade kriget mellan Iran och Irak brutit ut och även denna med USA´s stöd. Vid det laget hade vi återvänt till Iran. Jag var ganska liten då och kommer inte ihåg så mycket av inledningen på kriget. Mina barndomsår som jag kommer ihåg var ganska lyckliga. Vi brukade vara mycket hos mina morföräldrar, jag kommer ihåg iranska nyåret där jag fick presenter av mina släktingar och allt det medan kriget pågick. Men kriget blev mer och mer kännbart. Jag kommer ihåg när min mamma och jag åkte för att hämta våra matransoner med kuponger som delades ut till befolkningen.

Snart började mina första skolår också och jag fick nya kompisar. På somrarna spelade vi fotboll med mina grannar och några veckor under sommarmånaderna åkte vi till kaspiska havet med antingen kompisar eller släktingar. Det var roliga tider och sköna minnen som fördunklades när kriget började mer och mer närma sig huvudstaden. Snart började man se bomberna falla på natten och höra hur de dundrade och fick fönstren att skaka. Vi åkte med min mammas släkt till någon bergtrakt och bodde där i någon stuga under tiden som huvudstaden och dess närbelägna områden bombades. Skolorna hade slagit igen och vi fick istället hemuppgifter och lektioner som sändes på TV. Jag var ambitiös och tyckte om skolan och ville vara bland de bättre i klassen som rangordnade elever redan från årskurs ett. I femman gick man igenom ytterligare en gallring där de som hade de bästa betygen i varje klass fick delta i en test och de som klarade testet fick gå i en särskild skola. Jag fick vara med och göra testet men fattade själv att jag inte skulle klara det. Jag hade redan börjat bli trött på skolan och de alltmer tråkiga och färglösa böckerna och efter det visste jag att kurvan för mina skolprestationer skulle börja peka rakt neråt.  Att gå tillsammans med alla de som jag såg som misslyckade, medan de andra som jag brukade slåss om de bästa betygen gick i en annan hårdsatsande skola skulle bli en ren mardröm.

Lyckligtvis så flyttade vi till Sverige sommaren 1990 då jag hade precis gått ut femman. Då var jag inte mer än tolv år och kändes som en befrielse att komma ifrån den deprimerande efterkrigstidens Iran och lämna den oundvikliga misslyckanden som jag visste skulle komma. Nu fick man glömma alla krav på prestationer bakom sig och öppna sina sinnen för allt det nya och spännande som skulle komma. Jag hade åkt flygplan en gång tidigare men hade aldrig varit i västvärlden. I de få bilder som jag hade sett av västvärlden förutom de bilder som min mamma hade tagit när vi bodde i Tyskland var från enstaka västerländska filmer som jag hade sett. Det jag tyckte var intressant va att allt verkade va så släta och välputsade som om de var gjorda av glas. Det kändes minst sagt spännande nästan lite magiskt att se den här nya världen med egna ögon.