Vi kom alltså till Sverige sommaren 1990. Vi gjorde det förmodligen tillsammans med en stor grupp Iranier som också flydde den depression, osäkerhet och misär som rådde i efterkrigstidens Iran. Det pågick massavrättningar av allt från narkotikasmugglare till politiska aktivister, och allt som oftast kunde man se någon dingla längst en stolpe när man var påväg till jobbet, skolan eller bara var ute för att handla. Min mamma berättade till och med att hon hade sett en kvinna bli stenad när hon var påväg till jobbet. Misären gjorde att brottsligheten sköt upp till höjden, allt från inbrott till rån och man hörde även historier om att hur barn kidnappades för att man skulle kunna sälja deras organ. Framför allt gällde det afghanerna som man generellt ansåg vara tjuvar och som kidnappade små barn och halshögg dem. Min pappa brukade sitta vid köksbordet dricka sina snaps och berätta skräckhistorier om hur afghanerna kidnappade och hängde de med taggtråd. Min mamma å andra sidan brukade alltid köpa kakor och dela ut till afghanerna som jobbade som murare och grävde gropar för gasledningar. Jag brukade få gå fram och räcka kakkartongen med lite darr i benen.

Men i Sverige blev rollerna till min förvåning helt omvända. Här var det istället vi som var afghanerna och brottslingarna. För mig kom det som sagt som blixt från klar himmel. När vi anlände till Sverige trodde jag att vi skulle tas emot med blommor för att vi äntligen var framme efter de långa resan. Men istället såg man sura miner hos passkontrollanten och senare samma dag när vi skulle gå till stan med min mamma och syster och ringa min pappa som hade valt att stanna kvar i Iran och komma efter när vi hade fått uppehållstillstånd blev jag ense om den grymma verkligheten. Jag hade redan börjat sakna min pappa och tittade lite sorgmodig på en man som gick med sin son förbi oss på trottoaren. Istället för att en förstående blick så mötte jag bara förakt hos mannen och sonen som tittade förlutet på mig nästan gömd bakom sin pappa. Den krassa verkligheten kunde inte bli mer uppenbart och det gjorde att all den självkänsla och säkerhet som jag hade var bortblåst på ett slag. Insikten var ohygglig och helt omöjligt att skaka av sig. Hade min pappa inte varit så rasistiskt så hade jag kanske inte kunnat förstå deras minspel men eftersom jag hade hört alla möjliga förskräckliga historier om afghaner från min pappa så fick jag helt enkelt skylla mig själv och framför allt min pappa.

Sedan hade vi också oflyt med en annan sak. En månad innan så hade alla flyktingar i Sverige fått amnesti av svenska staten. Många av de hade kommit till Sverige någon månad innan oss. Men vi fick vänta. Min mamma brukade säga att det skulle ta någon vecka innan vi fick uppehållstillstånd och det skulle kanske ta någon månad innan min pappa skulle komma, men även det kändes som en oändlighet. Men tiden gick och vi fortsatte att vänta. Första månaden spenderade vi i Malmös flyktingsförlägning för att sedan flytta till Öland där vi fick bo i ett läger som till en början bestod av ett par hus men som sedan byggdes upp till att bli ett litet samhälle. Man kom med färdiga hus och staplade på varandra. Dag efter dag kom det nya hus tills den lilla flyktingslägret blev färdigjorgt omgärdad med trämurar mittemot havet och en stor gräsmatta där svenskarna campade på sommaren.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte om alla kan följa mina tankar. I slutändan handlar det om socialingenjörskonst. Att påverka människor i rätt riktning. Att skapa ny kultur.   Till exempel kan du sätta upp en genomtänkt staty i en rondell och se till att det påverkar...

Egentligen är konflikt mellan etiska grupper inte mer komplicerad än konflikter mellan grannar och enskilda personer. Det kan vara fridfullt och det kan vara mindre fridfullt. Frågan som ställs då är om fridfullheten är resultatet av slumpen eller om...

Att inte bara västvärlden utan världen överhuvudtaget kommit långt, inte bara i tekniskt avseende utan även inom andra vetenskap som kan bidra till de institutioner som har samhället och dess uppbyggande som huvudfråga kan vi utgå ifrån. Att en ledar...

Den glödande tråden i den verklighet som vi lever i är att skapa en så smärtfri och naturlig sammansmältning mellan världens länder som möjligt. Det undanröjer helt enkelt illuminatis möjligheter att kunna agera genom osämja. Om den teorin som jag fr...

Ibland tvivlar jag på mitt sätt att närma mig verkligheten. Varför gör i så fall inte "andra" författare det? Varför smyger de runt verkligheten som katten går runt het gröt. Är det bättre så? Ska inte verkligheten beskrivas rakt ut istället som mång...