Jag har försökt skaffa mig en vana att varva ner genom att lyssna på mina andetag. Speciellt på natten när jag ska gå och lägga mig. Samtidigt lyssnar jag på vad jag känner inför omgivningen.

Om man tycker om den omgivning som man befinner sig i fylls man av positiva känslor när man lyssnar på sin andning, lämnar minnenas och drömmarnas värld och koncentrerar sig på nuet. Det märkte jag igår. Tycker nämligen att jag fylls med positivare känslor när jag befinner mig i Växjö jämfört med Södertälje. Jag vet inte, det kan bero på att min mamma har ett större hus och det är lugnare här. Jag tycker på så sätt att det är bra att man ibland varvar ner och känner efter inför den miljön som man lever i. Det är viktig vetskap för det påverkar definitiv hur man mår även om man inte är medveten om det.

Igår pratade jag i alla fall med min mamma och hennes barndom. Min farmor var boskapsägare och min mamma och hennes syskon brukade spendera somrarna i bergen tillsammans med boskapen. Hon berättade för mig om den här miljön och hur de bodde i tält där det forsade upp vatten ur bäcken, där miljön dominerades av höga berg och djupa dalar. Jag försökte föreställa mig hur det är att leva i den här miljön. Bara att prata om det gav mig behagliga känslor. Ändå flyttade familjen från den här miljön. Min morbror blev läkare och så småningom sålde min farmor boskapen och min morbror blev delägare i ett sjukhus istället. Familjen flyttade till staden tillsammans med många andra i deras generation. Det är kanske en trend överallt i världen. Människor lämnare landsbygden och den i många fall idylliska miljö som de lever i och flyttar till städerna eftersom det är så man ska göra. De stannar inte upp och tänker efter hur och var de verkligen vill leva. Jag tror i alla fall att jag själv vill leva nära naturen i en miljö med vidsträkta berg och djupa dalar. Där man hör hur bäcken susar och boskapens sporadiska läten.