Alla inlägg under april 2013

Av ali hosseinzadeh - 22 april 2013 18:09

Ofta romantiserar man andra ställen och missar att se var man själv befinner sig. Är man uppmärksam speciellt här i Sverige får man många möjligheter att förundras över saker och ting. Jag var i Stockholm vid ett par tillfällen för ett par månader sen, letade efter någon café där jag kunde sätta mig och skriva. I vanliga fall promenerar jag som alla andra utan att lägga märke till någonting. "Man bor ju här, man ska inte gå runt och titta på saker och ting. Det gör man när man åker utomlands som turist. Det är i andra länder som det spännande, det romantiska, det sevärda och fina finns", tänker man. Många gånger känner man andra städer som man har befunnit sig under korta tillfällen bättre än det ställe som man har bott i sedan barndomen.


Men som sagt det fina behöver inte vara på andra sidan jordklotet utan kan befinna sig precis utanför din ytterdörr. I alla fall så gick jag i en vanlig, tråkig svensk gata i jakt efter en mysig café trodde jag. Men när jag började titta på omgivningen så såg jag någonting som jag alltid har drömt om. Paradgatan i babylon med välsammansatta byggnadsfasader och färger som tillsammans sammansmälte och lyfte fram det som jag inte trodde fanns, i alla fall inte i Stockholm, inte i Sverige. Möjligen någon annanstans men inte här i Sverige. Man blir paff att man faktiskt befinner sig i sina drömmar, eller att ens drömmar är den verkligheten man befinner sig i, i alla fall till det yttre.

ANNONS
Av ali hosseinzadeh - 21 april 2013 16:53


Från fönstret i mitt vardagsrum bereder en harmoniskt lanskap ut sig. Utsikten till himlen är fritt förutom en mäktig alm som breder ut sina kala grenar i alla riktningar. Lanskapet är öppet fram till byggnaden mittemot som ligger hundra meter bort. Vid sidorna finns också samma typer av byggnader uppradade efter varandra. Men de ser jag inte när jag tittar rakt ut. Jag ser den vackra himlen, lövträden som är harmoniskt uppradade efter varandra. De omgärdar även en liten fotbollsplan, som förutom en kulle fyller då och då området med liv och glädje. Jag såg en familj tidigare idag som stannade upp vid sidan av fotbollplanet och tog några gemensamma bilder. En och annan passerar påväg till och från någonstans. Annars är det egendomligt tomt. På vintern är mer liv då barnen åker pulka på kullen och på sommaren där de tvåmanna fotboll. De står på varsin sida av planen och skjuter på varandra. Jag satt en sommar ute på gräset och passade på och sparka lite boll med barnen. Men det var inte populärt. Föräldrarna stod på balkongerna och ute i sina terraser och såg sura ut. Jag vet inte vad jag ger för intryck av mig men förmodligen är det inte speciellt positivt eller så kanske är föräldrarna här lite för känliga.


Jag tyckte själv att de borde vara glada att en person som är bildad ska bo i deras grannskap och ge influenser till deras barn, men de själva kanske inte ser på samma sätt på saken. De är extra känsliga och det kanske man förstår när man funderar på deras historia. De har periodvis förföljda och bortdrivna trots sin präktiga ursprung. I Iran har vi också syrianer och andra typer av kristna och de bor för sig själva bakom höga murar. Innanför murarna går de utan slöja och kan dricka sprit vilket är påbjuden inom kristendomen. Förutom att deras livstil är västorienterade så ter sig även deras områden vara mer välbärgade. Jag har alltid fantiserat om vad som döljer sig innanför murarna. Det är kanske därför som jag har valt att bo i Södertälje. Nu bor jag mittbland dem, precis bredvid deras kyrka.


Nu blir frågan återigen vad som är rätt och vad som är fel. Ska man få bo för sig själv i sina stängda områden eller som det svenska integrerade sättet, leva bland och med varandra oberoende av ens ursprung. Jag tycker att det svenska sättet är rättare eftersom det ger mycket mer frihet även om man förlorar känslan av verklig gemenskap.

ANNONS
Av ali hosseinzadeh - 20 april 2013 16:07

En fråga som många stora tänkare genom tiden har funderat på är om det finns rätt och fel i någon objektiv mening. En fråga som jag också har funderat på och som just nu, när jag har blivit av med min mobil och den som har hittat den verkar inte ha någon avsikt att lämna tillbaka den, har blivit extra aktuell.


Historiskt sett så har det som bekant funnits en benägenhet att värdesätta överklassens beteende som det rätta och det som är fint, medan underklassens beteende har ansetts vara både fult och fel. Vi som är någorlunda drivna i sociologiska termilogier uppfattar det som en skolexempel på social konstruktion. Men är allting social konstruktion? Finns det ingenting som är i en objektiv mening rätt och fel?


Det som är vanligare förutom att vi många gånger delar värderingar som är socialkonstruktion är att vi har olika åsikter om saker och ting. I det fall som jag nämnde ovan så tycker jag att det rätta hade varit att personen som hittade min mobil hade lämnat tillbaka den. För den personen verkar det å andra sidan det rätta beteendet vara att behålla mobilen. Men vad är rätt och vad är fel i det här fallet?


Jag tycker att relgionerna hade en viss poäng med sina budord, till exempel att man inte får stjäla. Eftersom sådana beteenden, om man stjäl, ljuger, begår äktenskapsbrott eller liknande lätt skapar jobbiga trender i samhället där i slutändan ingen kan lita på någon annan. Så visst kanske den personen har någon personlig vinning av att behålla min mobil men han påverkar samtidigt samhället i negativ riktning någonting som i slutändan kan drabba honom själv.


På så sätt är det här resonemanget även i linje med den tesen som många filosofer har ställt sig bakom nämligen att det rätta beteendet är det beteende som ger största möjliga lycka till största möjliga antal. Alltså kortsiktligt sätt så kanske det inte existerar något fel eller rätt i det här sammanhanget. Min olycka väger upp sig mot den personens lycka, men i långa loppet är det bättre att lämna tillbaka någonting som man hittar eftersom när väl snöbollen kommer i rullning så kommer olyckorna att väga över lyckorna med råge.


Men om det inte skapas någon beklaglig trend i samhället, om det är bara två personer det handlar om och vinsten och förlusten är samma, vad är rätt eller fel i det fallet? Det är kanske inte lika lätt att svara på.


Jag tycker att man kan utnyttja djurvärlden i det här fallet för att få en större perspektiv. Ingen går förmodligen och fördömer djuren och tycker att det ena djuren beter sig rätt och den andra fel. Ändå finns det parasiter, tjuvar, mördare och så vidare och så vidare i djurvärlden. Men det funkar. Det finns en viss balans mellan de och ekologins ramar faller inte samman och händer det någon gång så kommer ett nytt ekologisk system att uppstå efter det gamla.


Jag tycker att det är intressant att se på saker och ting ur djurens perspektiv för allt det finns nästan alltid exempel som vi kan föra över till vårt liv och som även vidgar vår egen perspektiv. Det gör att vi ser på saker och ting på ett mer objektivt och heltäckande sätt även i det här frågan om det verkligen finns rätt och fel beteende.

Av ali hosseinzadeh - 16 april 2013 15:24

Ett stycke nedanför horisontens tätbevuxna träd finns det hus med mäktiga takformationer uppradade. Det syns att de är påkostade och välgjorda och framför allt byggda för länge länge sen, långt innan E-4 som finns ett stycka bakom de och trevåningslägenheterna som jag själv bor i uppfördes. När jag tänker efter var det just de här häftiga men samtidigt mjuka och varierande takformerna hos de mångtaliga byggnader här i Södertälje som gav mig det första intrycket av stan. Att jag upplevde det som en varm och harmonisk stad. Det är även många andras upplevelser som bor här. De brukar säga att "Södertälje är en fin stad, det är bara synd att det har hänt så mycket skit här", och referar förmodligen till de väldokumenterade upploppen som skedde innan jag flyttade hit. Det fick jag först höra av killen som jag var inneboende hos den första tiden. Sedan hittade jag den här lägenheten som inte ligger långt från hans lägenhet. Han var inte glad när jag flyttade och hälsade knappast när jag vinkande med ett leende på läpparna. Han kanske såg mig som en otacksam typ. Han som hade öppnat en dörr åt mig. Valt ut mig bland många andra sökande och gett mig husrum. Hade bjudit på sin livshistoria som var i många avseenden ganska tragiskt och låtit mig lära känna hans släkt. Hans mamma bodde i våningen under och jag var gäst hos henne ett par gånger och träffade där även hans bror och systrar och deras familjer.


Den där lämnade jag bakom mig och flyttade hit till den här lägenheten. Kanske förlorade jag min chans att komma in i, liksom träden i horisonten tätbevuxna, gemenskapen i den här stan. Förlusten har naturligtvis varit avskildheten. Att man hade eget privatliv. Vinsten hade varit å andra sidan att man hade fått ett enormt stöd i alla avseenden. Att bli en del av en månghuvad gemenskap som öppnade vägar i alla riktningar.


Jag var ändå glad och njöt av att bo i den här stan. Det gav näring till mitt sargade självförtroende att kunna jämföra sig med människor som jag ansåg ha kommit längre än. Jag var ändå utbildad även om jag inte ansåg att min utbildning var någonting att hänga upp i julgrannen. Men jag hade i alla fall en, till skillnad från de flesta syianer som bor här av vilka en hel del jobbar inom resturangbranschen och liknande verksamhet. Jag fick min lön i slutet av månaden och behövde inte bry mig om annat. I slutet av veckan brukade jag gå och köpa pizza i pizzerian som ligger i den låga byggnaden som är belägen bredvid kyrkans parkeringsplats. Där finns förutom pizzerian även en livsmedelsaffär, bilverstad, grönsaksaffär och två frisörsalong, uppradade efter varandra. Killen som jag köpte pizza av tålde mig till en början men sen blev det för mycket för honom antar jag. Kanske tärde jag på hans självförtroende lika mycket som han närde min. Sista gången jag köpte pizza där fick jag en värdelös pizza och det tog jag som att de inte tyckte att jag dök upp där då och då med näsan i vädret vilket jag kan förstå till viss del. Jag hade inte heller tyckt att det var roligt att bli påmind om mitt eget misslyckande.


Syrianer må vara pizzabagare och jobba inom resturangbranschen men de är i grunden ett stolt folk. Kulturellt, i grunden, bryr de sig om kunskap och utveckling. Läser man deras historia så förstår man varför de avvundas mig. En historia som är ganska lik det folk som jag själv tillhör men som genom historiens gång har gått skilda vägar. Medan deras folk har med åren decimerats och blivit mer och mer marginaliserat så är mitt folk fortfarande i högsta grad levande.


Men trots alla historiska bakslag och motgångar så är de fortfarande stolta. De är inte helt utdöda heller utan de finns. De är inte heller raktigenom pizzabagare och driver andra liknande versamheter som kaffeterier. De jobbar också inom socialtjänsten, många duktiga politiker som Ibrahim Baylan är syrian, sedan är de lärare och andra duktiga yrkespersoner. Min tandläkare här i Södertälje är just syrian och det är nivåskillnad mellan det jobb som han utför och det som utförs i en vanlig hederslig svensk folktandläkarvård. Det blir en betydande skillnad i resultatet när man lägger hela sin själ i det jobb man utför vilket många syrianer gör.



Av ali hosseinzadeh - 12 april 2013 12:10

Det är gråmolnigt. De tät bevuxna träden borta vid horisonten skiljer liksom en stor häck E4 från mitt bostadsområde. Det är ganska lugnt ute. En och annan bil passerar förbi syrianska-ortodoxa kyrkan mittemot. En kyrka som befolkas på söndagar av assyrier/syrianer som bor lite varstans här i Södertälje. Jag sitter vid mitt köksbord och njuter av den fridfulheten som finns i situationen. Det enda som stör utsikten är ett par pappersbitar som har letat sig ända upp till den fortfarande kala björken som finns utanför mitt fönster. Det är tecken på att allt kanske inte är frid och fröjt här. Periodvis har det varit ganska stökigt i den här stan med upplopp mellan olika folkgrupper. Då bodde jag inte här. Jag kom när stormen hade lagt sig. Jag charmades av Södertäljes varma arkitektur med rötter i romantiska och klassiska tidsperioder. En skönhet som delvis har blivit suddigare. Folk som bor här kanske inte matchar den skönhet som finns i arkitekturen, vilket  är i och för sig förståeligt med tanke på den svårslagna skönhet som finns i den här stadens yttre.


Mångas ansiktsuttryck var stelnade i en min av avsmak. Det spelade ingen roll om man var glad och hälsade på dem. Minen ändrades inte. Det var alltid samma. Andras ansiktuttryck var mer levande, så positiva. Det la jag också märke till och det fascinerade mig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att Södertälje har anmärkningsvärt öppna och sällskapliga människor. Men ibland visade det sig att bakom den glada sociala ytan döljde  sig en inte lika tilltalande inre. Det lär man sig när man har bott här ett tag. Att vissa har utarbetat en genuin förmåga att hugga varandra i ryggen. Men det finns även en tredje grupp människor här i Södertälje som jag fortfarande inte har förstått mig på. De är så egendomligt fridfulla. På de verkar det som att de sitter vid en strand och lyssnar på de rytmiska vågorna som slår vid strandkanten. De är genuint nyfikna och utforskande, utan att värdera och döma.


Det är kanske så som barnen ser på världen, nämligen att på ett utforskande och nyfiket sätt oberoende om det de tar på är bajs eller blomma. De vill veta vad det är. De börjar äta på det. Smaka det, lukta på det. Har ni sett barn som äter sin egen bajs och är helt oförstående när de ser föräldrarna chockade miner?


Många känslouttryck som vi upplever är så kallade socialkonstruktion. Man agerar instiktivt utan att tänka efter hur man själv uppfattar företeelsen. Röster, lukter, smaker, alla saker som vi ser runtomkring oss kan vi uppfatta annorlunda om vi sitter noga och känner efter. Många saker som väcker upplevelser och känslor hos oss gör det utan att vi bearbetar någon större information. Det går direkt från sinnena till känslocentralen i hjärnan så att säga och den informerar oss vad vi ska tycka om den saken som vi upplever. Vi tittar och dömer det vi ser utan att tänka efter. Sinnesintrycket passerar tankecentralen i hjärnan helt enkelt till skillnad från det barnliga sättet att bearbeta information. Barnen måste utforska allting till minsta detalj. Känna, lukta och smaka på det och se vad det är för någonting. De tittar och tänker efter vad det är för någonting innan de bildar sig en uppfattning till skillnad från oss vuxna.Vinsten är naturligtvis att de upptäcker om de verkligen tycker om en sak eller inte.


Av ali hosseinzadeh - 7 april 2013 18:21

Jag har kommit till Växjö igen över helgen och tagit en extradag ledig innan jag åker tillbaka till Södertälje. Det är så skönt att bara ligga i soffan och slappna av med ett täcke över magen. Jag har en mössa på huvudet och låter den glida nerför min panna över mina ögon. Mina händer är ändå vana och hittar de rätta knapparna på tangetbordet. Ibland låter jag drömmarna föra mig till de otillfredställda drömmarnas rike. Det är mest det som är skönt med att lägga sig ner en stund. Man låter sina ouppfyllda önskningar för en liten stund få utlopp och på något sätt bli tillfredställda även om det sker i drömvärlden. Man vill ju helst uppleva sina drömmar. Ta på de och låta dess närvaro fylla en med lustkänslor, stöd och nyvunna krafter. Det är kanske det som är skillnaden mellan drömmar och verkligheten. I drömmarna lyser stödet och upplyftande krafterna med sin frånvaro.


Av ali hosseinzadeh - 3 april 2013 18:21

Jag vill beröra ett par punkter till när det gäller illuminati, dominerad av den här mördarfamiljen Rotschild med sin bas i England och USA. Alla negativa superlativ känns för lite för att beskriva den här organisationen. Vad jag förstår är att det ohyggliga trycket på illuminati börjar bli för stor och det enda strategin de verkar ha för att motverka det är det vanliga terrorn och folkets dumhet, någonting som hittills har räckt för att de, som är i grunden en liten klick människor, ska kunna dominera världen. Fortfarande ser vi vilken enorm nytta illuminati har av idioter, bland annat i Syrien. Att de fortsätter använda sig av terrormedel som HAARP för att döda och lemlästa kvinnor och barn för att sätta press på olika så kallade diktaturer i världen verkar också fortsätta, senast jordbävningen i Burma som resulterade i stor förödelse.


Kort uttryckt verkar illuminati inte ha ändrat taktik. De fortsätter med samma medel och strategier. Den här nya löjliga, genomskinliga, från ingenstans uppsprungna fenomenet anonymous är ytterligare exempel som visar att illuminati fortsätter att spela på folkets dumhet för att kunna behålla sin ställning. Det är ganska förståeligt. För det är en liten klick människor som vi har med att göra. En grupp människor som har dominerat världen med just de här okonventionella metoderna. Men när folket verkligen vaknar så blir det svårt. Det är min upplevelse. Till dess får olika länder också använda sig av okonventionellla metoder för att stå emot illuminiati och dess komplotter.


Sedan måste man ha klart för sig vad illuminati är och inte är. Att illuminati har inskaffat sig sin rådande ställning genom att kontrollera valutor står förmodligen klart för de flesta. Däremot måste man även ha klart för sig vilka dessa valutor är. För att desorientera trycket mot de själva så använder sig illuminati av olika tillvägagångssätt. Fenomenet anonymous är förmodligen ett bra exempel. Det andra sättet för att förvirra folk tror jag är att sprida desinformation om vilka valutor som de verkligen dominerar. Som jag har förstått det så fick illuminati genom terrormetoder kontrollen över den nyetablerade landet USA och dess valuta från att tidigare ha fått rätten över det brittiska pundet, något som å andra sidan skedde på frivillig basis. Sedan finns det ingen redogörelse för att de ska ha tagit över någon annan valuta. Men de valutorna framför allt dollarn har hittills räckt för att de ska ha monopol över den här verksamheten, en monopol som de vill behålla och helst utöka med alla till buds stående medel, alltså det vanliga terrorn och anspelningen på folkets ignorans.


Utöver det har de naturligtvis sin vanliga ekonomiska muskel att utgå ifrån någonting som de också använder för att ställa till oreda i länder som inte gör som de vill att de ska göra. Det vanliga är att investera i olika länder och dra tillbaka sina investeringar när utvecklingen inte går som de har tänkt sig, senast i Cypern som många påstår står i ruinets brant. Det som har hänt är som det har hänt otaliga gånger tidigare, att den här lilla klicket människor som håller världen i ett järngrepp har dragit tillbaka sina investeringar, vilket verkar ha fylls av andra parter som Ryssland och bundsförvanten Tyskland. Så det går att betrakta det hela som en rättrett. Men illuminatis egentliga syfte och förhoppning är naturligtvis att de här ländernas ekonomi ska bracka samman men det blir inte alltid som de har tänkt sig. I stället förlorar de, eller förlorat i fallet som Cypern sina positioner. Euron blir starkare vilket är en viktig konkurrent i förhållande till dollarn och alltså hotar illuminatis och familjen Rotschild viktiga maktställning i den här verksamheten.


Kort sagt går utvecklingen inte som illuminati och familjen Rotschild har tänkt sig. Frågan är hur långt de funderar klamra sig fast vid terrorn och de andra metoder som de fortfarande har i sitt förfogande.

Av ali hosseinzadeh - 3 april 2013 12:35

Själv vill jag leva i timmerhus. Med utsikt över viken och längre bort den snöbeklädda bergen. På vintern ska jag sitta framför kaminen och njuta av eldens surrande och dess värmande våg som träffar mina kinder. Men min mammas familj lämnade en sådan miljö och flyttade till staden. Till civillisationen. De blev Tehranbo och kunde sträcka lite extra på ryggen när de åkte tillbaka till sina hemtrakter eller semester någon annanstans i landet. De lärde sig riksspråket ganska fort också, i alla fall barnen. För min mormor var det svårare. Det var nästan att prata ett helt nytt språk. Hon var pensionerad. Hela sitt liv hade hon sysslat med att förädla djurens basprodukter. Göra smör, yoghourt, ost och grädde av mjölk. Nu satt hon hemma och behövde bry sig bara om sin egen familj. Ibland bjöd hon hem grannarna och då blev det problem med språket. Hon ville bli av med dem. Första gången hon pratade ren persiska var när hon ville bli av med en påträngade granne som vägrade åka hem. Då sa hon på ren persiska till min äldre moster "säg till mig att jag ska ut och handla torkade limon så att hon ska åka hem". I sin egen värld försökte hon använda ett språk som ingen annan förstod, någon typ av kodspråk och då kopplade hennes hjärna det språk som hon hade så svårt med. Grannen blev naturligtvis förlägen och gick hem.


Min mormor var produkten av ett patriarkaliskt samhälle. Hon bad alltid och hade till och med slöja i hemmet. I sin by fick de till och med ha heltäckande. Det var ett krav som min morfar också ställde på min mormor speciellt med tanke på att hon jobbade bland männen, rättare sagt herdar som vallade min morfars boskap och deras fruar. De satte upp tält på somrarna på bergstrakter som ägdes av min mammas släkt sedan generationer. Herdarna vallade boskapen och min mormor tillsammans med deras fruar tog hand om produkterna. Min morfar var å andra sidan någon typ av affärsman och brukade komma och gå ridande i kostym. Då brukade han tjata på min mormor att hon ska sköta sin slöja någonting som min mormor inte alltid lyssnade till. Hon hade så mycket att göra så att hon inte hade tid att tänka på det. Barnen bland andra min mamma sprang runt och lekte. Ibland fick hundarna som de använde för att valla boskapen med nya valpar. Ett par av de sparade de, de andra som de inte behövde begravde de levande.


Det var ett hårt liv på många sätt. Barnen blev fastbunda på åsnor när de var påväg till vallningstrakterna eftersom det inte fanns riktiga vägar. Åsnorna lyckades passera de branta dalarna precis vid kanten med barnen fastbundna på ryggen. Men det här livet lämnade familjen efter sig. De lämnade landet och barnen började gå på skolan, kanske inte med bästa resultat men de hade ingenting emot att stanna i huvudstaden på somrarna och läsa upp sina betyg istället att åka till sina i mina ögon idylliska hemtrakter. De där bergen. De sjudande bäckenen. Det är så avslappnande och rogivande att befinna sig i sådana trakter. Bara få slappna av och låta kroppen och naturen bli ett.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se