Själv vill jag leva i timmerhus. Med utsikt över viken och längre bort den snöbeklädda bergen. På vintern ska jag sitta framför kaminen och njuta av eldens surrande och dess värmande våg som träffar mina kinder. Men min mammas familj lämnade en sådan miljö och flyttade till staden. Till civillisationen. De blev Tehranbo och kunde sträcka lite extra på ryggen när de åkte tillbaka till sina hemtrakter eller semester någon annanstans i landet. De lärde sig riksspråket ganska fort också, i alla fall barnen. För min mormor var det svårare. Det var nästan att prata ett helt nytt språk. Hon var pensionerad. Hela sitt liv hade hon sysslat med att förädla djurens basprodukter. Göra smör, yoghourt, ost och grädde av mjölk. Nu satt hon hemma och behövde bry sig bara om sin egen familj. Ibland bjöd hon hem grannarna och då blev det problem med språket. Hon ville bli av med dem. Första gången hon pratade ren persiska var när hon ville bli av med en påträngade granne som vägrade åka hem. Då sa hon på ren persiska till min äldre moster "säg till mig att jag ska ut och handla torkade limon så att hon ska åka hem". I sin egen värld försökte hon använda ett språk som ingen annan förstod, någon typ av kodspråk och då kopplade hennes hjärna det språk som hon hade så svårt med. Grannen blev naturligtvis förlägen och gick hem.

Min mormor var produkten av ett patriarkaliskt samhälle. Hon bad alltid och hade till och med slöja i hemmet. I sin by fick de till och med ha heltäckande. Det var ett krav som min morfar också ställde på min mormor speciellt med tanke på att hon jobbade bland männen, rättare sagt herdar som vallade min morfars boskap och deras fruar. De satte upp tält på somrarna på bergstrakter som ägdes av min mammas släkt sedan generationer. Herdarna vallade boskapen och min mormor tillsammans med deras fruar tog hand om produkterna. Min morfar var å andra sidan någon typ av affärsman och brukade komma och gå ridande i kostym. Då brukade han tjata på min mormor att hon ska sköta sin slöja någonting som min mormor inte alltid lyssnade till. Hon hade så mycket att göra så att hon inte hade tid att tänka på det. Barnen bland andra min mamma sprang runt och lekte. Ibland fick hundarna som de använde för att valla boskapen med nya valpar. Ett par av de sparade de, de andra som de inte behövde begravde de levande.

Det var ett hårt liv på många sätt. Barnen blev fastbunda på åsnor när de var påväg till vallningstrakterna eftersom det inte fanns riktiga vägar. Åsnorna lyckades passera de branta dalarna precis vid kanten med barnen fastbundna på ryggen. Men det här livet lämnade familjen efter sig. De lämnade landet och barnen började gå på skolan, kanske inte med bästa resultat men de hade ingenting emot att stanna i huvudstaden på somrarna och läsa upp sina betyg istället att åka till sina i mina ögon idylliska hemtrakter. De där bergen. De sjudande bäckenen. Det är så avslappnande och rogivande att befinna sig i sådana trakter. Bara få slappna av och låta kroppen och naturen bli ett.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte om alla kan följa mina tankar. I slutändan handlar det om socialingenjörskonst. Att påverka människor i rätt riktning. Att skapa ny kultur.   Till exempel kan du sätta upp en genomtänkt staty i en rondell och se till att det påverkar...

Egentligen är konflikt mellan etiska grupper inte mer komplicerad än konflikter mellan grannar och enskilda personer. Det kan vara fridfullt och det kan vara mindre fridfullt. Frågan som ställs då är om fridfullheten är resultatet av slumpen eller om...

Att inte bara västvärlden utan världen överhuvudtaget kommit långt, inte bara i tekniskt avseende utan även inom andra vetenskap som kan bidra till de institutioner som har samhället och dess uppbyggande som huvudfråga kan vi utgå ifrån. Att en ledar...

Den glödande tråden i den verklighet som vi lever i är att skapa en så smärtfri och naturlig sammansmältning mellan världens länder som möjligt. Det undanröjer helt enkelt illuminatis möjligheter att kunna agera genom osämja. Om den teorin som jag fr...

Ibland tvivlar jag på mitt sätt att närma mig verkligheten. Varför gör i så fall inte "andra" författare det? Varför smyger de runt verkligheten som katten går runt het gröt. Är det bättre så? Ska inte verkligheten beskrivas rakt ut istället som mång...