Från fönstret i mitt vardagsrum bereder en harmoniskt lanskap ut sig. Utsikten till himlen är fritt förutom en mäktig alm som breder ut sina kala grenar i alla riktningar. Lanskapet är öppet fram till byggnaden mittemot som ligger hundra meter bort. Vid sidorna finns också samma typer av byggnader uppradade efter varandra. Men de ser jag inte när jag tittar rakt ut. Jag ser den vackra himlen, lövträden som är harmoniskt uppradade efter varandra. De omgärdar även en liten fotbollsplan, som förutom en kulle fyller då och då området med liv och glädje. Jag såg en familj tidigare idag som stannade upp vid sidan av fotbollplanet och tog några gemensamma bilder. En och annan passerar påväg till och från någonstans. Annars är det egendomligt tomt. På vintern är mer liv då barnen åker pulka på kullen och på sommaren där de tvåmanna fotboll. De står på varsin sida av planen och skjuter på varandra. Jag satt en sommar ute på gräset och passade på och sparka lite boll med barnen. Men det var inte populärt. Föräldrarna stod på balkongerna och ute i sina terraser och såg sura ut. Jag vet inte vad jag ger för intryck av mig men förmodligen är det inte speciellt positivt eller så kanske är föräldrarna här lite för känliga.

Jag tyckte själv att de borde vara glada att en person som är bildad ska bo i deras grannskap och ge influenser till deras barn, men de själva kanske inte ser på samma sätt på saken. De är extra känsliga och det kanske man förstår när man funderar på deras historia. De har periodvis förföljda och bortdrivna trots sin präktiga ursprung. I Iran har vi också syrianer och andra typer av kristna och de bor för sig själva bakom höga murar. Innanför murarna går de utan slöja och kan dricka sprit vilket är påbjuden inom kristendomen. Förutom att deras livstil är västorienterade så ter sig även deras områden vara mer välbärgade. Jag har alltid fantiserat om vad som döljer sig innanför murarna. Det är kanske därför som jag har valt att bo i Södertälje. Nu bor jag mittbland dem, precis bredvid deras kyrka.

Nu blir frågan återigen vad som är rätt och vad som är fel. Ska man få bo för sig själv i sina stängda områden eller som det svenska integrerade sättet, leva bland och med varandra oberoende av ens ursprung. Jag tycker att det svenska sättet är rättare eftersom det ger mycket mer frihet även om man förlorar känslan av verklig gemenskap.